Annas blogg

Mitt första möte med STOP India

Dagen är kommen vi är i New Delhi, snart ska jag äntligen träffa Roma, grundaren av STOP India. Jag tror ingen förstår hur det känns. Det är för mig som att träffa den mest heliga av dom alla.
Många gånger får jag frågor både av vänner och i intervjuer hur jag har orkat arbeta ett heltidsjobb för att försörja mig och samtidigt arbeta heltid med all marknadsföring för STOP India i Sverige, en av anledningarna är just detta ögonblick. Att möta dessa fantastiska eldsjälar är min lön och något jag väntat över ett år på.
Det pirrar i kroppen och jag säger inte mycket vilket hör till ovanligheterna. Jag tittar nervöst på min kära sambo Patrik som delar mitt intresse och har beundransvärt stöttat mitt arbete och gjort det möjligt för mig att göra detta, och nu är vi här, tillsammans. Han tar min hand och ger mig ett leende. En bil kör upp på uppfarten och en man kliver ut, det är Sir, Romas man som är här för att hämta oss, jag känner igen honom från foton jag sett. Det är otroligt varmt och den brinnande doften som är Indiens doft sticker i näsan, mitt hjärta slår dubbla slag.
Sir och hans chaufför hälsar oss välkomna och jag känner mig som om jag vore en blyg 5åring igen och har för mycket känslor i kroppen, så Patrik sköter det mesta av konversationen under färden till STOP India kontoret. Jag måste ju skärpa mig tänker jag, men det är svårt när man har känslorna utanpå som jag oftast har.

Vi hälsar på alla på kontoret och alla är så glada att vi är där. Jag önskar jag kunde utrycka mina känslor bättre men i mitt tillstånd så använder jag nog ordet ”nice” som vartannat ord.
En tjej som jag sett fram emot att träffa är Krakoli, hon sköter det mesta administrativa för STOP India och jag beundrar henne mycket och att hon var lika go i verkligheten som jag föreställt mig och gjorde mig så glad!
Tillslut sätter vi oss i kontoret och där stannar vi och har långa diskussioner om STOP Indias verksamhet. Jag var nervös för att jag kanske inte visste tillräckligt om den indiska kulturen och när man diskuterar med en man som är så högt respekterad att man kallar honom Sir så vill man inte säga något fel. Men allt var i mitt huvud, Sir är otroligt mjuk och van vid dom flesta situationer och precis när jag insett det och börjat slappna av och tänka hur nervös och ”inte mig själv” jag är så tar jag en klunk av det goda teet och sätter i fel strupe. Hello hostattack från helvetet! Tårarna rinner och jag kan inte sluta hosta, känner hur mina bleka färg blir röd. Sir undrar om jag behöver hjälp och jag vill bara försvinna.
Som tur är så är ju Patrik med och han fortsätter diskussionen och jag kan lugna ner mig och tillslut fortsätta jag med. Bra intryck kände jag.. Men vi kom fram till en del intressanta poänger och mycket som jag kunde ta med hem och fortsätta klura på. Imorgon ska jag vara helt avslappnad! 🙂

 

En ny morgon och idag ska jag träffa Roma!

Denna gången var bilfärden med Sir och chauffören bättre för jag kunde artikulera mig lite bättre! Känner mig mycket mer avslappnad. Vi pratar mest om den svenska hemsidan och vad dom tycker om den, hur dom vill att den engelska stopindia.org ska se ut i framtiden.
Vi är på väg till en marknad där flera välgörenhetsorganisationer säljer sina produkter och där väntar Roma på oss!
När vi kommer fram möts vi av många färgglada stånd och medan vi går igenom sång och dans ser jag äntligen Roma sitta rakt framför mig. Jag skyndar mig fram och hon ser mig och ser jätte glad ut. Jag flyger fram bakom bordet till henne och får en varm kram. Jag är så lycklig! Hon är så varm och det verkligen strålar god energi från henne och hon är allt jag föreställt mig och mer! Äntligen kan vi sitta ner och prata. Jag hade tänkt på en massa jag ville säga till henne och tiden och orden flög iväg. När hon berättade hur glad och stolt hon var över mig och mitt arbete så kunde jag inte hålla emot tårarna längre. Detta är värt mer än alla miljoner i världen. Att höra att jag hjälpt till. Roma var noga med att tacka Patrik också eftersom han gjort detta möjligt genom att hjälpa mig och jag är glad att de kom så bra överens.
Roma presenterar oss för en flicka som jag och Patrik ska gå i väg och intervjua men vi missar hennes namn. När vi sätter oss ner och jag ska börja med mina frågor så funderar jag hur jag på ett smart sätt kan lista ut vad hennes namn är, jag vill ju inte erkänna att jag inte hörde.. 🙂  Så jag ber henne hjälpa mig att stava det, Rinku. Jag kan inte få fram ett ord, min talförmåga försvann. Förutom Roma så är Rinku en tjej som jag har enormt stor beundran för, hon har tagit över den livsfarliga räddningen av flickor i bordellerna och jag har aldrig sett henne på bild eftersom hennes identitet måste vara hemlig. Så än en gång får Patrik komma till räddning och ställer en klassisk jobbintervju fråga,” var ser du dig om 5år?” Haha ja stackaren men det gick bra och jag samlade mig och förklarade hur mycket jag ser upp till henne och att jag tycker att hon är fantastisk! Jag frågade om hon kände sig rädd, hon riskerar ju sitt liv när hon räddar flickorna men hon sa ”Nej, jag har räddat så många nu och ser hur bra det går för dom och det gör allting värt det” Vilken kvinna! Jag bara önskar att hon tog åt sig av allt jag sa till henne men jag tror inte hon gjorde det. Hon skulle bara veta vilken ängel hon är, precis som Roma.

Vi gick tillbaka till STOP Indias bord och köpte en massa som gåvor till våra nära och kära hemma. Flickorna från hemmet var också där och hjälper till med försäljningen. Dom ser ut att må bra och vara som vilka tonåringar som helst och jag ryser av välbehag när dom tjafsar med Roma för det är ändå av full respekt. Alla ser henne som mamma och kallar henne för det och det förstår jag, vilken underbar människa. Tänk att man kan gå igenom något så hemskt och det finns människor som Roma som tar hand om dom och ger dom all tid dom behöver för att bli sig själva igen. I Sverige när vi har en nödsituation har vi alltid någon att ringa, fantastiska poliser, brandkår och sjukhus. Hur hade du själv känt om du nyss blivit våldtagen och polisen du får tag på inte vill hjälpa dig för att han får pengar av bordellen? Vem ska hjälpa dig?

Flickorna är så snälla och söta och jag kommer aldrig att förstå hur man kan vilja någon av dom illa. För mig som svensk kvinna är frihet och självständighet det viktigaste som finns. Att få vara den man är, inte den man blir tillsagd att vara. I Sverige har vi lyxen att kunna gnälla, att kunna ändra vår situation, vi har alla samma förutsättningar men ändå har vi lyxen att kunna klaga trotts vi kan förändra den själv. Jag önskar fler kunde öppna sina ögon och se genom mina om bara för en sekund. Förutom min kärlek till Roma så har jag enorm kärlek och beundran för Mahatma Gandi som sagt ” Be the change that you want to see in the world” och efter det så lever jag. Gör du?

/ Anna Malm
Marknadsansvarig i Sverige för STOP India

Kategorier Annas blogg | Kommentera

Dag 8 – familjehemmet

Klockan är 08.30 och vi hör redan hur tjejerna städar och sjunger utanför vårt rum. Solen skiner som vanligt men det är extremt kallt på rummet. I natt försökte vi oss på att sova alla tre tillsammans då nätterna är kalla men det fungerade inte så bra för att jag mosades utav två fosterställningar i mitten. Dags att gå upp och fixa lite frukost vilket vi gör själva på rummet. Rostat bröd, jordnötssmör och banan. Mums en bra start på dagen. När vi har fixat i ordning oss så öppnar vi dörren och genast hör vi från överallt ”godmorning, godmorning” leenden som lyser upp på tjejernas ansikten. Vi tar våra handdukar och sätter oss nere på gräset i solen där några av tjejerna redan sitter. Jag kan inte undvika att det hela tiden kommer upp tankar om tiden då tjejerna har varit utsatta. Dem minsta som bor på hemmet som är 3-6 år, har inte varit utsatta och bor där utav andra orsaker, föräldrarlösa eller liknande. Flickorna som är 10-16 år är i skolan och dem andra jobbar med att fylla påsar med ett rött färgmedel som är gjort utav blommor, dessa påsar säljer flickorna sen själv. Den yngsta utsatta flickan på hemmet är 10 år och det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på hur någon kan vilja skada en så oskyldig liten flicka. Det är inte bara fysiska- utan även psykiska skador tjejerna har efter deras tid i den hemska trafficking-branchen. Innan jag kom till hemmet trodde jag att varje dag skulle innehålla tårar. Men den glädjen och gästvänligheten tjejerna bjöd på, lockade inte fram tårar utan enbart leende på våra läppar. Läs mer

Kategorier En volontärs dagbok | 1 kommentar

Dag 6 – Bawana

Under vår sjätte dag på vår volontärresa hos STOP besökte vi ett av New Delhis största slumområden, Bawana. Desto närmre området vi kom, desto fattigare upplevde vi att det blev. När vi gick ur bilen möttes vi av barn som sprang barfota i leran som ville hälsa på oss och ställa upp på foton. Vi möttes av en kvinna och blev följda till en förberedande skola som STOP skapat för att få barn intresserade av att gå i skolan. Gränderna dit kantades av plåtskjul och provisoriska tält, vilket för oss är helt otänkbart att kalla hem. När vi kom in i det lilla klassrummet möttes vi av cirka fyrtio små barn i gröna skoluniformer som alla skrek ”hej” i kör och som senare sjöng en välkomstsång för oss, samt spelade upp en inövad sketch om trafficking. Det märktes verkligen att dessa barn vill lära sig, vilket är jättebra. Vårt nästa besök i Bawana var en self-help group för kvinnor. Här samlas kvinnor och diskuterar sina problem och åsikter, har möjlighet att låna pengar om de vill starta en arbetsverksamhet samt få hjälp om de till exempel vill göra en polisanmälan. Detta gör kvinnorna mer självständiga och medvetna om sina rättigheter och kvinnorna svarade att de känner sig mycket tryggare nu. Att öka kvinnors makt i samhället är ett stort steg i kampen mot trafficking. Läs mer

Kategorier En volontärs dagbok | Kommentera

Dag 1 – Första dagen i Indien

Den unga mannen som satt bredvid mig på den åtta timmar långa flyresan kom från Pasadena, Californien, och önskade oss all lycka med vårt arbete med ett brett leende, samtidigt som han underströk att han verkligen beundrade oss för att vårt mod och beslutsamhet. Det behövs, tänkte jag torrt när jag slog en blick på mina medresenärer. Jag fick två nervösa leenden tillbaka. Efter ett års diskussioner, planering och möten satt vi här, på en stor jumbojet omringade av resenärer från all världens hörn. Tre 18-åriga tjejer på väg ut på äventyr på andra sidan jordklotet för att undersöka och volontärarbeta i en av världens mest brutala och dolda organiserade brottslighet: trafficking. Läs mer

Kategorier En volontärs dagbok | 1 kommentar