Dag 1 – Första dagen i Indien

Den unga mannen som satt bredvid mig på den åtta timmar långa flyresan kom från Pasadena, Californien, och önskade oss all lycka med vårt arbete med ett brett leende, samtidigt som han underströk att han verkligen beundrade oss för att vårt mod och beslutsamhet. Det behövs, tänkte jag torrt när jag slog en blick på mina medresenärer. Jag fick två nervösa leenden tillbaka. Efter ett års diskussioner, planering och möten satt vi här, på en stor jumbojet omringade av resenärer från all världens hörn. Tre 18-åriga tjejer på väg ut på äventyr på andra sidan jordklotet för att undersöka och volontärarbeta i en av världens mest brutala och dolda organiserade brottslighet: trafficking.

När vi stiger av planet möts vi av nyfikna blickar från ett tiotal indiska pojkar i reflexväst som fungerar som någon slags välkomskomitee och står uppradade precis utanför flygplandörrarna. Det är februari och ganska kallt, i indiska mått mätt, men för oss som upplevt en av Sveriges kallaste vintrar på flera hundra år, känns vindbrisen ljummen och jag struntar i att ta på mig skinnjackan. I ankomsthallen ser vi oss omkring lite försiktigt, och noterar att vi betraktas av människorna omkring oss. Vissa skickar snabba förstulna blickar för att inte vara oartiga, medan andra struntar i ettiketten och rent ut sagt råglor. Vi tittar lite osäkert på varandra, och jag frågar om jag har något i näsan eller, för att lätta upp stämningen något, men i själva verket vet vi ju varför dem tittar. Vi är unga. Vi är tjejer. Vi är blonda. Och vi kommer från Norden. Och då har vi ändå valt att respektera klädreglerna som gäller i Indien. Vi får inte visa axlar, knän, anklar eller urringning och vi ska helst undvika tighta jeans och leggings. Magen och underarmarna är det dock inga problem att visa. Vi har valt att respektera detta, dels för att vi är måna om att anamma de seder och bruk som finns i landet, och dels för att vi kommer att dra till oss tillräckligt mycket uppmärksamhet ändå, bara genom vårt hår – och hudfärg. Men även för att vi vill bli respekterade av de människor vi möter och kunna prata med dem och intervjua dem om deras erfarenheter och upplevelser utan att det är en kulturell klädbarriär mellan oss. Vi är inte i landet som turister, utan vill få material till vårt projekt och förstå orsakerna till traffickingen på djupet, så då får vi väl stå ut med att vi blir lite utstirrade.

En liten skrynklig lapp där ordet ”STOP” med nöd och näppe går att urskilja visar oss till en ung indier i mönstrad skjorta. Han ler blygt och genast fylls jag av lättnad och glädje. Vi är här! Mannen framför oss ser snäll ut och leder oss ut från flygplatsen till en tungt trafikerad gata. Vi tittar oss facinerat omkring och hör knappt vad vi själva tänker över ljudet av ständiga biltutor och skrikande taxichafförer. Ett roat leende skymtar över vår chafförs ansikte när vi ivrigt diskuterar våra första intryck, för trots att han inte förstår vad vi säger, eftersom han bara talar hindi, så smittas han av vår glädje och upphetsning. Plötsligt står det en silvrig bil framför, med ännu en ung indier i mönstrad skjorta bakom ratten. Bilen är liten. Minimal. Våra väskor är stora. Gigantiska. Det slutar med att Sofias knallrosa väska får surrasfast på bilens tak och en nojig Sofia sitter hela vägen till Greater Noida och väntar på att se sin resväska överlämnad på motorvägen.

Motorvägen är ett hån mot svenska trafikregler. Överallt strosar fotgängare och kossor bland ilsket tutande bilar och lastbilar som kör kors och tvärs i allt mellan 30 och 160 kilomter i timmen. För nyanlända, som oss, är det fantastiskt spännande och man får se så mycket längs vägkanterna, men för vana chafförer verkar det vara frustrerande. Alla hänger på tutan och verkar köra efter mottot ”Jag ska fram! Nu!” och ingen lägger märke till alla cyklister och mopedförare som kryssar fram mellan bilarna med antigen kvinnor och barn eller vattenflaskor och annat på överlastade pakethållare. Vi sitter tätt ihop i bilen och påkallar ständigt varandras uppmärksamhet för att visa saker längs vägen. Kontrasterna är skarpa. Vi passerar enorma byggnader i glas och betong och modern arkitektur, och rader av dammiga tält. Över allt råder febril aktivitet, män i portfölj står längs vägen med viktig min och tiggare anfaller bilarna så fort det bli kö. I tältområdena springa barfota barn med hundar och leker, kvinnor lagar mat och männen står och samtalar i skuggan av träden. Vi förvånas av glädjen runt omkring oss. Trots att somliga lever utanför det sociala skyddsnätet i svår fattigdom möts vi ännu inte av någon desperation, utan bara uppmuntrande blickar och leenden.

Två timmar senare rullar vi in på en lugn gata i ett bostadsområde i Greater Noida. Även här trängs tält och skjul mellan välbyggda hus med skyddande grindar och betongmurar. Det är just ett sådant vi stannar utanför och möts av Roma och hennes man Sir. Grundare och chef över STOP INDIA NGO. De välkomnar oss med öppna armar och visar oss till vårt rum. Sängarna är hårda och duschen iskall, men vi känner oss väldigt välkomna och återigen fylls vi av glädje. På middagsbordet står en typisk västerländsk frukost framdukad, jordnötssmör, musli och hela köret. De har ansträngt sig till det yttersta för att vi ska känna oss som hemma. Vi är framme. Äntligen. Nu kan volontärarbetet börja.

/Mira Hörtnagl

Kategoriserat som En volontärs dagbok. Bokmärk: permalink.

One Response to Dag 1 – Första dagen i Indien

  1. Amanda Jonassen säger:

    Resan var ett minne för livet och jag skulle gärna göra om den. Fin hemsida!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *